Exilens själssmärta - 2009
Det var högtidligt på St Sigfrid när Mevlide Dullovi mottog Elin Wägner-sällskapets stipendium en solig förmiddag i november. Alla eleverna var samlade i matsalen, rektor Olle Lindqvist talade, Marianne Enge Swartz läste upp motiveringen samt överlämnade en blombukett och ett kuvert med 2000 kr och alla var vi lite rörda. Mevlide är 37 år och kom till Sverige för fem år sedan tillsammans med sin man och två små barn. Hon har läst svenska för invandrare på St Sigfrid och arbetar nu som praktikant. Motiveringen lyderMevlide har skrivit en text som ger röst åt många människors upplevelser idag; att tvingas lämna sitt land och försöka hitta en plats i ett nytt land. Det är en modig och klok text som inte väjer för smärtan utan låter den bli grogrund för förhoppningar om äkta möten mellan kulturer. Mevlides resa börjar i Kosovo och hennes kamp handlar om att både Kosovo och Sverige ska få plats i det nya livet. Och hon vill dra in oss i en kampen. Det låter som en Wägnersk utmaning! Mevlide skriver"Exilen har framkallat min själssmärta, smärtan som ingen kan bota. Från det ögonblick då jag gick ner för flygplanets trappor och trampade på den svenska marken har jag haft en stark känsla - en skuldkänsla. Varför kom jag hit? Varför lämnade jag mitt hemland? Många frågor utan svar oroade mig i mitt huvud. Jag stod på en tvärgata. En plötsligt sväng för mig. Ett okänt land, ett okänt språk, en okänd kultur, funderade jag. Stor skillnad mellan den som jag lämnade i mitt land och den som jag hittade här. När jag kramade mina barn, rann plötsligt tårarna. Det var en känsla av sorg. Inga ord på mitt språk ingen skoj från nån, ingen hälsning. Hemskt! Barnen och Gud var min enda tröst. Så började mitt nya liv i ett nytt land. Med många dilemman och rädslor. Nu har det gått några år, och jag har hunnit att i viss mening, sätta mig in i det svenska samhället. Det är spännande för en människa att leva i två kulturer. Det har hänt mig. Sverige har delat min personlighet. Delen som kämpar inombords för sin kultur och den som försöker att trivas i den svenska kulturen. Varje kultur är vacker på sitt sätt. Man kan vinna mycket i ett annat land men tyvärr, kan man förlora också. Jag har träffat många barn från mitt land som inte kan någonting om albansk kultur. Det är tragiskt. Det är inte barnens fel. Det är föräldrarnas fel. De som har dåligt samvete tycker att det är bättre för deras barn att de ska växa upp i den svenska kulturen. Jag accepterar inte detta. Det är vår plikt att lära våra barn om vår kultur. Hur kan barnen veta något om sin kultur, och sina traditioner om de inte kan sitt språk. Hur kan barnen veta varifrån de kommer, och vem som är deras farföräldrar om deras föräldrar aldrig har berättat för dem. Jag är inte mot den svenska kulturen förstås. Vi har stora fördelar av Sverige. Det som jag uppskattar mest i den svenska kulturen är omsorgen om naturen. Svenskarna uttrycker stor förståelse för miljön och djur. Detta skulle jag vilja överföra till mitt folk. Här är vi fria och vi kan praktisera vår kultur, och våra traditioner. Vi är kulturambasadörer tycker jag. Vår mänsklighet, vår varmare själ, respekten för föräldrar och gamla människor, våra fester och våra bedrövelser och ilskan. Vi kan vara en spegel för svenskarna hur det är att leva i två kulturer./ Mevlide Dullovi |
